aug 23, 2024 | Nyheter

Förenklad metod var otillräcklig för att visa rätt till ändring av fast pris på grund av onormal kostnadsökning för material i en totalentreprenad
En ny dom från Jönköpings tingsrätt belyser entreprenörers bevisbörda vid 6:3-krav för ändrat pris på grund av onormala kostnadsökningar. Domen, den första av sitt slag sedan 1970-talet, betonar vikten av stark bevisning för att styrka sådana krav.
Code on a screen

Bakgrund

Den 20 juni i år meddelade Jönköpings tingsrätt (mål nr T 3033-23) den första domstolsdomen sedan 1970-talet som berör frågan om rätten till ändrat pris till följd av onormala kostnadsökningar på material, ett så kallat 6:3-krav.

Tvisten rörde nybyggnation av en industrilokal som utfördes som en totalentreprenad enligt ABT 06 med fast pris utan indexreglering. Parterna ingick avtalet under början av 2021 och kort därefter påbörjades arbetena.

Entreprenören hade i den del av målet som avsåg ersättning till följd av rätt till ändrat pris enligt 6 kap. 3 § ABT 06 använt sig av en förenklad metod för att beräkna sitt krav. Metoden har beskrivits i en artikel författad av två advokater specialiserade på entreprenadjuridik och förespråkats som ett processekonomiskt sätt att beräkna 6:3-krav, eftersom det enda som entreprenören behöver ta fram är underlag för att visa det faktiska inköpspriset.

Enligt metoden ska det faktiska inköpspriset för material sättas i relation till en prisutveckling baserad på en jämförelse av branschorganisationen Byggföretagens entreprenadindex vid inköpstillfället respektive kontraktstecknandet eller anbudsgivandet. Denna prisutveckling ska sedan i sin tur sättas i relation till vad som kan betraktas som en ”normal” prisutveckling. Denna tas fram genom att beräkna medianen/medeltalsförändringen av indexutvecklingen för det aktuella materialet under de senaste tio åren. I den mån prisutvecklingen under entreprenadtiden överstiger den ”normala” ska prisökningen för materialet betraktas som onormal.

Att jämförelsen gjordes i förhållande till entreprenadindex i stället för entreprenörens verkliga anbudskalkyl motiverade entreprenören med att det inte finns anledning att tro att en viss entreprenör skulle ha haft en annan kostnadsutveckling än den som gällt för marknaden i stort.

Tingsrättens bedömning

Tingsrätten ogillade entreprenörens 6:3-krav i dess helhet. Av domskälen framgår det att tingsrätten inte ansåg att entreprenören förmått visa att man drabbats av en faktisk kostnadsökning. Dels hade entreprenören enligt tingsrätten inte åberopat tillräcklig bevisning i den delen, dels hade entreprenören inte ens påstått att underentreprenörerna (förutom i något enstaka fall) faktiskt hade fakturerat entreprenören för de påstådda kostnadsökningarna.

Som bevisning hade entreprenören endast åberopat en Excel-sammanställning av de beräkningar man hade gjort enligt den ovan beskrivna metoden. Man hade även låtit en revisor granska beräkningen utifrån en projektrapport från entreprenörens huvudbok. Revisorn hade även gjort stickprov av underliggande fakturor och inte identifierat några avvikelser.

Tingsrätten konstaterade att oavsett vilken metod som entreprenören väljer att använda så är det denne som har den fulla bevisbördan för att entreprenören har drabbats av de faktiska kostnader som denne vill ha betalt för. Enligt tingsrättens uppfattning var det ”[i] avsaknad av byggkostnadskalkyl och verifikat [inte] möjligt vare sig för tingsrätten eller motparten att bedöma den faktiska kostnadsökningen.”

Slutsatser

Vägledning kring hur domstolarna anser att 6:3-krav ska hanteras är mycket efterlängtat från byggbranschen. Även om den aktuella domen ger begränsad ledning kring hur de olika rekvisiten i 6:3-bestämmelsen ska förstås, så ger den i vart fall en indikation om vad som krävs av en entreprenör i bevishänseende när ett 6:3-krav framställs.

Eftersom tingsrätten är av uppfattningen att entreprenören borde ha åberopat sin projektkalkyl kan det antas att tingsrätten inte tyckte att den förenklade metod där en jämförelse mot entreprenadindex görs kan vara tillräcklig för att visa en faktisk kostnadsökning.

Avslutningsvis är det intressant att tingsrätten konstaterar att det krävs att underentreprenörerna faktiskt fakturerat totalentreprenören för ökade materialkostnader för att ett 6:3-krav ska kunna framställas mot beställaren avseende underentreprenörers ökade kostnader.

Det återstår att se om saken får en förnyad prövning i hovrätten.

WERKS är specialister på tvistlösning och entreprenadrätt

För frågor rörande 6:3-krav eller andra entreprenadrättsliga spörsmål är ni välkomna att höra av er till våra tvist-/och entreprenadrättspecialister Rasmus Josefsson och Sofia Sandholm.

Relaterade artiklar